Stamtavlor
Kategori: Allmänt
Nu har jag läst Stamtavlor av Dilsa Demirbag-Sten från 2005. Tidigt förstod jag att boken skulle handla om ens rötter och identitet utifrån titeln på boken och orden på framsidan där det bland annat står ”kurd i Sverige”. Jag trodde däremot att boken skulle vara mer klassiskt skönlitterär än vad den var. Utifrån första meningen trodde jag att den skulle handla mycket om att ha flyttat och hur det var att leva och växa upp i Sverige med en kurdisk bakgrund men boken fokuserar knappt alls på Sverige utan på Turkiet.
Boken handlar om Dilsa men även om många andra människors liv. Dilsa föddes i Turkiet i en kurdisk familj. När hon var 6 år gammal kom hon till Sverige tillsammans med sina tre syskon och sin mamma för att återförenas med sin pappa som flyttat till landet tidigare. Dilsa växte sedan upp i Sverige men var mycket i Turkiet under t.ex. somrarna. I boken talar hon om sitt kurdiska arv och hur det har påverkat henne men hon berättar även om andra kurders livsöden.
Språket i boken är lättläst och rakt på sak. Många meningar är korta och språket känns reportageliknande. Andra böcker med ett mer målande språk brukar oftare ha meningar som fastnar i mitt huvud. I denna bok var det därför inte språket som på samma sätt lyckades fånga mitt intresse som andra böcker kan göra. Boken är skriven i jagform och i dåtid. Jag tycker ändå att språket och berättarperspektivet gör boken mer realistisk och nära. Men jag själv uppskattar när jag kan säga att jag tycker att språket i en bok är vackert eller smart och här skulle jag nog mest säga att det är praktiskt. Men några personbeskrivningar var mer målande men då var det oftast någon annans beskrivning av personen som Dilsa skrivit ned. Annars var de flesta av Dilsas personbeskrivningar mer byggda på människornas historia och val än deras utseende. Miljöbeskrivningarna finns men är ofta väldigt koncisa och Dilsa väljer att skriva t.ex. att flygplatserna är sjaskiga istället för att beskriva det som gör flygplatsen sjaskig.
Något annat som kan vara värt att kommentera är tiden i boken. Boken skrivs ur den vuxna Dilsas perspektiv och hon hoppar mellan att berätta saker som hände eller människor hon träffade i sin barndom, ungdom eller som vuxen men även ibland någon annans historia som kan utspela sig under någon helt annan tid. Detta hoppande i tiden gör det svårare att få ett bra grepp om boken. Många kapitel kretsar även kring en ny person som fått kapitlet tillägnat till sig men som inte kommer tillbaka senare i boken. Därför blir det många karaktärer som en snabbt lär känna men som en sen inte får vidareutveckla sin relation med. Men något annat hade heller inte varit trovärdigt då många av dem inte har någon nära relation med Dilsa utan är t.ex. människor som bott i hennes by som hon hört historier om etc.
Ett viktigt tema i boken är identitet. Tidigt i boken skriver Dilsa att hon befinner sig i ett slags tomrum där hon inte passar in någonstans: ”En identitet som kvinna, mamma, Stockholmsbo, invandrare, berti, kurd i Sverige. Allt detta och egentligen inget helt och hållet,” s. 46. På i alla fall två olika ställen i boken skriver hon om att ”först och främst vara människa” och att hon vill att sina barn ska kunna vara det och att hon själv i bland kan lyckas känna det. I boken kritiserar hon och tar tydligt avstånd från många saker inom den kurdiska kulturen och framförallt saker som är kopplade till de patriarkala strukturerna inom den. Samtidigt märker en vilken stor betydelse hennes kurdiska arv har för henne. I slutet av boken besöker hon bergen där hennes förfäder har sin hemvist och här utspelar sig den scen jag kanske tycker är starkast i boken. På vägen uppför bergen väljer Dilsa att kliva av hästen som tog henne upp för att hon ville känna marken. När hennes fötter får fäste på marken skriver hon att hon inte kunde hindra tårarna. I meningen efter skriver hon: ”På den våta marken har våra liv utspelat sig i många år. Mitt, mina syskons och mina föräldrars liv. Mina rötter skapades här på platser som kommer glömmas bort,” s. 207-208. Dessa meningar visar så starkt på hur ens rötter kan vara så viktiga för en människa.
Författarens mening med boken kan dels ha varit att dela olika kurders historier och få deras historier bevarade genom att sätta dem i pränt och ge en mer nyanserad bild av den kurdiska kulturen. Sedan kan olika människor uppfatta olika budskap i en bok men ett budskap skulle kunna vara att det går att påverka sitt liv och gå sin egen väg.
Dilsas flytt till Sverige påverkade hennes liv oerhört och det är väldigt tydligt på flera ställen i boken. Om hon inte flyttat till Sverige hade hon t.ex. förmodligen blivit bortgift vilket hon även nästan blev men hon bröt förlovningen. Hon skriver även på flera andra ställen om hur många migrerar/vill migrera till Sverige från Turiket men att det är svårt. Så det denna bok säger till mig om migration är att en flytt kan påverka en människas liv oerhört. Det kan ge helt andra förutsättningar och ett helt annat liv. Sen har boken också givit mig en större förståelse för hur svårt det kan vara att känna sig kluven mellan olika identiteter och att ha en familj och rötter som inte delar ens värderingar, förstår ens livstil eller val.
Boken handlar om Dilsa men även om många andra människors liv. Dilsa föddes i Turkiet i en kurdisk familj. När hon var 6 år gammal kom hon till Sverige tillsammans med sina tre syskon och sin mamma för att återförenas med sin pappa som flyttat till landet tidigare. Dilsa växte sedan upp i Sverige men var mycket i Turkiet under t.ex. somrarna. I boken talar hon om sitt kurdiska arv och hur det har påverkat henne men hon berättar även om andra kurders livsöden.
Språket i boken är lättläst och rakt på sak. Många meningar är korta och språket känns reportageliknande. Andra böcker med ett mer målande språk brukar oftare ha meningar som fastnar i mitt huvud. I denna bok var det därför inte språket som på samma sätt lyckades fånga mitt intresse som andra böcker kan göra. Boken är skriven i jagform och i dåtid. Jag tycker ändå att språket och berättarperspektivet gör boken mer realistisk och nära. Men jag själv uppskattar när jag kan säga att jag tycker att språket i en bok är vackert eller smart och här skulle jag nog mest säga att det är praktiskt. Men några personbeskrivningar var mer målande men då var det oftast någon annans beskrivning av personen som Dilsa skrivit ned. Annars var de flesta av Dilsas personbeskrivningar mer byggda på människornas historia och val än deras utseende. Miljöbeskrivningarna finns men är ofta väldigt koncisa och Dilsa väljer att skriva t.ex. att flygplatserna är sjaskiga istället för att beskriva det som gör flygplatsen sjaskig.
Något annat som kan vara värt att kommentera är tiden i boken. Boken skrivs ur den vuxna Dilsas perspektiv och hon hoppar mellan att berätta saker som hände eller människor hon träffade i sin barndom, ungdom eller som vuxen men även ibland någon annans historia som kan utspela sig under någon helt annan tid. Detta hoppande i tiden gör det svårare att få ett bra grepp om boken. Många kapitel kretsar även kring en ny person som fått kapitlet tillägnat till sig men som inte kommer tillbaka senare i boken. Därför blir det många karaktärer som en snabbt lär känna men som en sen inte får vidareutveckla sin relation med. Men något annat hade heller inte varit trovärdigt då många av dem inte har någon nära relation med Dilsa utan är t.ex. människor som bott i hennes by som hon hört historier om etc.
Ett viktigt tema i boken är identitet. Tidigt i boken skriver Dilsa att hon befinner sig i ett slags tomrum där hon inte passar in någonstans: ”En identitet som kvinna, mamma, Stockholmsbo, invandrare, berti, kurd i Sverige. Allt detta och egentligen inget helt och hållet,” s. 46. På i alla fall två olika ställen i boken skriver hon om att ”först och främst vara människa” och att hon vill att sina barn ska kunna vara det och att hon själv i bland kan lyckas känna det. I boken kritiserar hon och tar tydligt avstånd från många saker inom den kurdiska kulturen och framförallt saker som är kopplade till de patriarkala strukturerna inom den. Samtidigt märker en vilken stor betydelse hennes kurdiska arv har för henne. I slutet av boken besöker hon bergen där hennes förfäder har sin hemvist och här utspelar sig den scen jag kanske tycker är starkast i boken. På vägen uppför bergen väljer Dilsa att kliva av hästen som tog henne upp för att hon ville känna marken. När hennes fötter får fäste på marken skriver hon att hon inte kunde hindra tårarna. I meningen efter skriver hon: ”På den våta marken har våra liv utspelat sig i många år. Mitt, mina syskons och mina föräldrars liv. Mina rötter skapades här på platser som kommer glömmas bort,” s. 207-208. Dessa meningar visar så starkt på hur ens rötter kan vara så viktiga för en människa.
Författarens mening med boken kan dels ha varit att dela olika kurders historier och få deras historier bevarade genom att sätta dem i pränt och ge en mer nyanserad bild av den kurdiska kulturen. Sedan kan olika människor uppfatta olika budskap i en bok men ett budskap skulle kunna vara att det går att påverka sitt liv och gå sin egen väg.
Dilsas flytt till Sverige påverkade hennes liv oerhört och det är väldigt tydligt på flera ställen i boken. Om hon inte flyttat till Sverige hade hon t.ex. förmodligen blivit bortgift vilket hon även nästan blev men hon bröt förlovningen. Hon skriver även på flera andra ställen om hur många migrerar/vill migrera till Sverige från Turiket men att det är svårt. Så det denna bok säger till mig om migration är att en flytt kan påverka en människas liv oerhört. Det kan ge helt andra förutsättningar och ett helt annat liv. Sen har boken också givit mig en större förståelse för hur svårt det kan vara att känna sig kluven mellan olika identiteter och att ha en familj och rötter som inte delar ens värderingar, förstår ens livstil eller val.
