wordsgone.blogg.se

Nu har jag läst mer än hälften av boken och den har vuxit en hel del i mina ögon.

Boken är skriven i jag-form men det känns som om den nästan lika gärna kunde vara skriven i tredje person då Kambili, huvudpersonen, inte berättar särskilt mycket om vad hon tänkte och kände i olika situationer utan istället till större delen beskriver vad som hände runt henne. Detta skulle inte jag säga är så vanligt bland böcker skrivna i jag-form då de flesta författare väljer att skriva i jag-form för att just kunna visa huvudpersonens inre på ett annat sätt. Men det var ingenting jag reagerade på direkt men jag blev lite överraskad när jag märkte att den var skriven i jag-form.

När jag började läsa reagerade jag inte på att hon skulle använda språket på något speciellt sätt förutom att hon hade med en del ord på igbo som är det språk som talas i Nigeria utöver engelska. Att författaren har med ord på igbo tyckter jag ger en mer realistisk känsla för det Nigeria Kambili befinner sig i. Senare i boken reagerade jag dock på några formuleringar som jag tyckte var speciella. En mening som jag speciellt tänkte på men tyvärr inte hittade nu i boken och därför inte kan citera exakt gick ungefär: “TVn lät som när sand faller på papper.” Jag märkte då att jag först behövde skapa en bild av sand och papper och sedan tänka ihop hur det skulle kunna låta och sedan applicera det ljudet på TVn. Det är inte självklart hur sand som faller på ett papper låter men de flesta kan ändå tänka sig hur det skulle kunna låta. På detta vis har jag märkt att Adichie skapar massvis av bilder hos läsaren men till skillnad från många andra författare är inte dessa bilder alltid självklara och låter därmed läsaren aktivera sin fantasi.

Ett tema som finns i boken är identitet och uppväxt. Ett tydligt motiv av detta är Kambili som har varit väldigt “instängd” i hennes hem med normerna och strukturena som råder där vilket har gjort att de är i stort sätt självklara för henne. Detta eftersom hon har inte haft så mycket att jämföra med då hon inte brukar vara hemma hos vänner eller hos andra familjer med barn. När Kambili och hennes bror sedan bor hos sina kusiner ett tag får hon se en annan verklighet som är mycket olik hennes egen vilket påverkar henne mycket. Under första middagen hos sina kusiner beskrev Kambili det som: “Alla pratade i ett kör, ofta i munnen på varandra. Hemma pratade vi bara när vi hade något bestämt att säga, särskilt vid middagsbordet, men mina kusiner verkade bara prata och prata.” (s. 113) Alla ungdomar börjar på ett eller annat sätt “bryta sig loss” från sina föräldrar och börjar forma sig själva som vuxna individer. Kambilis resa blir dock lite mer omtumlande då hon inte har så mycket erfarenhet om vad som finns utanför familjen.

Ett annat viktigt tema som finns är våld i hemmet som hela tiden finns i bakgrunden av berättelsen. Det syns mest i form av hennes relation till hennes pappa som är den som misshandlar. Att hon kommer från en sådan miljö gör det ännu svårare för henne att forma sig själv då pappan har så mycket makt i familjen. Kambili verkar inte (ännu i alla fall) tänka i dessa banor om att “bryta sig loss” eller forma sig själv utan vet eller har accepterat att det är hennes pappa som kommer bestämma mycket över hennes liv. “Jag hade aldrig ägnat en tanke åt universitet, var jag skulle gå eller vad jag skulle studera. Det skulle Papa bestämma, när den dagen kom.” (s. 23) Sedan finns det även flera andra teman som religion, vad som är gott och ont och fler.

Det är flera karaktärer jag har fastnat för faktiskt och några av dem är Kambilis faster Ifeoma, hennes pappa och hennes bror Jaja. Det som jag tror är gemensamt för de karaktärerna är att det känns som om de alla har tidigare händelser i deras liv som påverkar hur de agerar nu som läsaren inte får veta om. Det gör att läsaren inte riktigt kan förstå varför de handlar som de gör vilket i alla fall väcker mitt intresse.